You are my poison. My doom.
You have my heart and my soul.
You live in my brain.
You make me weak.
You destroy me.

My precious…

– – – – – – – – – –

Fruktansvärd jobbig vecka.
Och veckan är inte slut än.
Har två dagar till på mig att plågas,
sen på måndag ska jag ta nya tag igen.
Jag måste det, annars blir det bara värre.

Känns som om jag kväver mig själv inifrån.
Är fast i mina tankar och jag kommer ingenstans.
Allting snurrar och plågar mitt sinne.
Jag mår illa, har, ångest och återkommande migrän.

Vill fly in i en annan värld
där jag slipper tänka och känna.
Bara för en stund. Det skulle vara så skönt.

Hatar mig själv, för att jag är så svag…

 

Annonser

Kan inte sova. Kan inte slappna av.
Tankarna snurrar i huvudet på mig och mitt hjärta gråter.
Jag vet varken ut eller in om någonting längre.
Vet inte hur jag ska hantera denna smärta.
Vet inte om jag orkar försöka längre.
Känner mig svagare för varje dag som går.

Ovisshet är något som tär på mig.
Och nu har jag levt i ovisshet tillräckligt länge
för att veta att det har brutit ner mig totalt.
Jag orkar inte längre. Jag orkar inte kämpa.

Vill inte vara den som tvingas anpassa
mig till en ostrukturerad miljö.
Vill inte vara den som hela tiden
försöker hålla ordning och reda.
Vill inte vara den som hela tiden tvingas
vara den starka och bita ihop.

Jag pallar inte mer!
Jag klarar inte mer!

Vill inte vara ett offer i denna galna värld längre..

Jag är fan inte skapad för denna galna jävla värld.

Snälla, skjut mig…
😥

Läget…

Jobbet är något av det viktigaste som
finns i varje människas liv.
Jobbet är något som man är mer eller mindre
beroende av, om man ska få en stabil vardag.
Jobbet är något man ska känna sig trygg med,
må bra av och känna sig hjälpt utav.
Jobbet behöver inte betyda allt,
men det ska betyda mycket.
Jobbet ska kunna kännas tufft ibland,
men det ska fortfarande ge en positiv effekt.
Jobbet bör ge en sinnesro.

Detta kanske inte stämmer på alla.
Men det stämmer på mig.
Jobbet har varit min räddning många gånger,
när jag har haft det svårt.
På jobbet känner jag att jag är någon.
Någon av betydelse.
Där är jag uppskattad, omtyckt och värdefull.
Jag utvecklades.

På senaste tiden har det dock inte varit så bra.
Tryggheten har försvunnit och jag är i ett dilemma där jag
inte riktigt vet vart jag ska ta vägen längre…

Mitt helvete började förra hösten.
Vi hade mycket beställningar och då mycket
jobb som skulle utföras på kort tid.
Det blev fort rörigt och stressigt.
Det blev kaos.

Jag försökte med all min kraft att få
nån sorts form av struktur.
Tala om vad som är viktigt för mig.
Att bara ha ett schema att följa punkt efter punkt
hade räckt för att jag skulle bli lite lugnare.
Men mina försök ignorerades och jag fick bara
käftsmällar (inte bokstavligt) till svar.

Till slut bröt jag ihop alldeles
och valde att gå hem och skita i allt.
Även då blev jag ignorerad.
Fick ingen förfrågan om varför jag valde att gå
hem så tvärt och om det fanns något som kunde
göras för att få mig att må bättre.
Däremot fick jag bannor när jag kom tillbaka igen.
Att det var dålig stil av mig att bara gå hem,
utan att säga någonting innan.
Jag orkade aldrig argumentera emot.
Det var ingen idé.

Helvetet fortsatte efter årsskiftet,
fast på en betydligt lugnare nivå till en början.
Jag fortsatte att kämpa med att tala om hur
viktig strukturen är för mig.
Jag bad om hjälp via Arbetsförmedlingen
och de ställde upp för mig.
Dock är det en process som fortfarande är
pågående och vi har inte kommit så långt än.

Sommaren och högsäsongen kom igång
och det blev det stressigt igen.
Vi slet som djur allihopa och det blev
väldigt mycket övertid.

Detta utvecklades till att mina kamrater började säga ifrån.
Något jag blev väldigt glad över.
Nu kämpar vi gemensamt för att få en bättre
arbetsmiljö och jag hoppas innerligt att det
kommer bli bättre i framtiden!

72- eller var det 27!

När man är liten, så har man inte samma tidsuppfattning,
som man har när man blir äldre.
Man tyckte dessutom att tiden gick jäääättelångsamt,
fast det kanske bara handlade om några
minuter i vissa sammanhang.

Och när det gällde högtider, såsom födelsedagar
och julafton, då var det ju evigheter tills man
fick äta godis och öppna presenter.
Idag är jag glad om jag överhuvudtaget
får något paket, haha!

Men som sagt. Man blir vuxen och traditioner är inte
lika viktigt för en, som när man var barn.
Men jag brukar vara glad ändå,
för jag bekräftar mig själv väldigt mycket såna dagar.
Särskilt när jag fyller år.
Och det gör jag ju bara för att stärka mitt självförtroende.
Att känna mig värdefull, för innerst inne vet jag,
att jag är värdefull och betydelsefull.
Jag förtjänar att vara glad när jag fyller år!

Och det har jag varit idag också.
Har jobbat på, på jobbet, som jag brukar.
Jag har fått många grattis-hälsningar.
Jag var ute och åt på eftermiddagen
med min bästa kompis.

Lite, gör så mycket.
Och mycket ger ännu mer.
Även om jag blir äldre, så kan jag vara stolt.
Stolt över den fina människan Jag är!


Avslutar inlägget med lite bilder
på mig genom åren.
Trots att jag har olika stilar och hårfärger,
så ser man fortfarande den samma
lilla söta flickan i ansiktet.

Och så här såg jag ut idag:

20170613_093959

!GRATTIS PÅ 27- ÅRSDAGEN ALEXANDRA!

Words

Jag önskar verkligen att jag kunde hantera vissa
saker på ett bättre sätt än vad jag gör.
Jag önskar att jag inte var så feg och att
jag inte väljer att ”krypa undan” så ofta.
Jag önskar att jag kunde tala för mig själv
och att jag kunde försvara mig själv.
Jag önskar att jag kunde förstå
människors reaktioner och agerande,
för då skulle jag kunna hantera
dem på ett annat sätt.
Jag önskar att jag var starkare.

Men mest av allt önskar jag förstående.

___

Jag är annorlunda och jag kommer
Alltid vara annorlunda.
Jag har dessutom varit tydlig med att
jag måste behandlas annorlunda och inte kan tas
som en ”normalstörd”, för det fungerar inte.
Jag har vissa behov som är viktiga för mig.
Rutiner som jag måste följa,
annars fungerar inte min vardag.

Snabba förändringar, spontanitet och överraskningar
gör mig otroligt stressad, förvirrad och otrygg.
Dålig planering och ostruktur gör mig
också förvirrad och otrygg.
Jag blir dessutom väldigt deprimerad
utav det och blir att känna mig obekväm och ovärdig.
Allt blir bara kaos och kaoset
kan leda till missförstånd och utbrott.

___

Ja… detta har jag tjatat om enda sedan
jag var 20, när jag började lära
känna mig själv på nytt igen.
Jag kommer förmodligen att fortsätta
tjata om detta, tills jag får den
förståelsen jag är ute efter.
För förståelsen är inte så krånglig
som folk verkar tro.
Det handlar inte heller om att
alla ska rätta sig efter mig
och bara göra mig till lags,
för så är det Verkligen Inte!
Det gäller att ge och ta,
mötas på halva vägen.
Ja, komma överens helt enkelt.

___

Jag kommer alltid, så länge jag lever,
att stöta på människor som inte förstår mig.
Och jag kommer alltid stöta på människor
som absolut Inte vill förstå mig heller.
Jag kommer att få tjata om mina behov,
gång, på gång, på gång.

Det är prövningar, som jag får kämpa med
och som kommer vara otroligt jobbiga.
Men det är också lärorikt och jag kommer
dessutom att växa som människa medan
jag kämpar mig igenom det.

___

Just nu, så befinner jag mig i
en så kallad prövning igen och
det är därför jag skriver om detta.
Denna prövning har pågått ända
sen i höstas och den har varit
fruktansvärt jobbig och påfrestande.

Vardagen har varit ångestfylld
och jag har bara sett svart.

Kampen är lång och den är inte slut än.
Ibland har jag varit nära att ge upp.
Men jag har alltid rest mig igen och
fortsatt att kämpa, för nånstans där
inom mig, så vet jag att det finns
en värdefull kvinna, som är värd att
kämpa för sina rättigheter.

Oroligheter

Det är mycket som är bra.
Men det är mycket som skulle kunna vara bättre också.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om en ”känsla”
som har varit jobbig för mig en längre tid.
Och det har inte blivit bättre, snarare sämre.

Nu är jag i det stadiet, då jag måste bita ihop
och stå ut några dagar till.
Det är inte många dagar, men jag är också i en position
där jag är på gränsen att bryta ihop.
Jag har dessutom gråtit varje dag i nästan två veckors tid
och har haft hög ångest, så jag nästan inte har kunnat andas.

Bägaren har egentligen runnit ur för längesen,
men vattnet har inte försvunnit helt,
utan det ligger fortfarande och skvalpar.
Såret skaver och kniven vrids om på nytt, på nytt, på nytt…

– – –

Jag kan inte ignorera detta, men när ett
annat problem uppstår och jag måste välja
vilket problem jag ska lägga energin på mest,
så stöter jag iväg ”känslan” lite grann.
Min tankar går till något viktigare nu,
nämligen min kära pappa.

Igår, eller rättare sagt i natt,
så blev han inlagd på Falu-lasarett.
Det är osäkert hur länge han blir kvar där,
men de ska ta en del prover på honom och göra en del
tester, så han blir kvar där i alla fall tills i morgon.

Jag vet inte säkert vad det är för fel på honom.
Vet bara att han har haft väldigt ont i ryggen ett tag
och det har gjort att han har fått svårt att andas.
Så fort han är ute någon minut bara
och drar in kall luft, så får han jättesvårt att andas.
Och varje steg han tar är ansträngande.

Jag pratade med honom i förmiddags
och läget var i alla fall stabilt då.
Han tyckte det skulle vara skönt och bra
för honom att få vila och ta de lugnt nu ett tag.
Det behöver han.

Mycket tankar går runt i huvudet på mig nu.
Det är för mycket.
Pappa är det käraste jag har.
Utom honom, är jag Ingen!