Kärlek är något som vi människor är mer eller mindre beroende av. Kärlek är något som är väldigt viktigt och som vi alla behöver. Kärlek är väldigt vackert, men det kan också vara väldigt smärtsamt. Kärleken är inte alltid lycklig och harmonisk, men den är så pass stark så vi söker oss till den gång på gång.
Jag pratar sällan om kärlek. Och när jag gör det, pratas det oftast om andras kärlek.
Även om folk frågar mig, så svarar jag alltid kortfattat. Jag har aldrig tyckt om att prata om just det ämnet. Aldrig känt mig bekväm i det. Dessutom så skäms jag. Jag vill inte vara beroende av kärlek, som jag vet att många andra är. Jag ser hur kärlek förgör människor, därför vill jag inte bli som dem. Jag vill vara bättre.
Men jag är inte bättre. Jag är också bara människa. Jag drabbas också av att bli kär och jag blir beroende av det, fastän jag inte vill det. Det blir ett tvång, som jag inte kan släppa och jag blir då väldigt deprimerad. Jag är och blir inte lycklig av att vara kär, men jag kan vara glad stundvis. Fjärilar i magen och överdrivet gullande kan också förekomma och hela min värld kretsar kring den personen jag är kär i.
Jag har blivit kär många gånger, men det har bara
funnits två riktigt stora kärlekar i mitt liv.
Den ena träffade jag 2014, av en slump. Men vi fick kontakt och vi började som kk:s. Väldigt snabbt blev det känslor, men det var ändå för sent, vi skulle bara vara kk:s.
Det blev mycket strul, bråk, tjafs och hårda ord och till slut bröts kontakten. Jag var förtvivlad, men efter ett tag började jag skriva med en kille på nätet och jag blev kär på nytt. Vi hade ca 40 mil ifrån oss, så vi sågs inte så ofta. Dessutom hade han, precis som jag, mycket svåra, psykiska problem. Vi drog ned varandra, istället för att stötta varandra och så blev det mycket annat tjafs. Han gjorde slut och jag blev förtvivlad. Det blev till och med så illa att jag lade in mig på psyket efter ett tag.
Jag fick kontakt med den andra killen igen. Vi började om på nytt med våran kk-relation.
Funkade inte i längden och ännu en gång bröt vi kontakten. I september 2017, kontaktade han mig igen. Jag hade då haft ångest varje dag ända sen vi hade brutit upp förra gången. När han ännu en gång kontaktade mig, blev det väldigt kaotiskt för mig, men vi började prata igen.
I början var det ganska bra. Vi kunde kommunicera, utan att bråka och kommunikationen blev bara bättre och bättre.
Vi började ses igen som innan och känslorna kom upp igen.
Vi bestämde oss för att göra ett allvarligt försök till en riktig relation.
Tyvärr så gick det inte som vi hade tänkt oss denna gång heller. Han bröt med mig ännu en gång och jag kände mig väldigt orättvist behandlad. Dessutom förstod jag aldrig hans resonemang till varför, jag tyckte den var absurd. Men jag visste ju sedan innan, att vi tänker väldigt, väldigt olika. Vi var ofta oense och vi hade nog svårt att förstå varandras olikheter, även om vi försökte.
Det som mest är jobbigt är att det alltid är han som har kontrollen och bestämmer allt och jag har ingenting att säga till om. Han ändrar sig, bestämmer och ändrar sig igen. Oavsett vad han säger, så har han alltid kontrollen över mig. Detta har gjort väldigt ont i alla år och jag vet ju att vi inte är bra för varandra. Ändå är han min drog, som jag har svårt att klara mig utan. Jag tänker på honom hela tiden och trots allt som har hänt, hur sårad och förbannad jag än är, så kommer han alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. ♥
”Kärlek har inget med lycka att göra. Kärlek är att hålla fast vid nån i lyckliga och olyckliga tider. Man får leta länge, om man ska hitta den lyckliga kärleken.”
