Words

Jag önskar verkligen att jag kunde hantera vissa
saker på ett bättre sätt än vad jag gör.
Jag önskar att jag inte var så feg och att
jag inte väljer att ”krypa undan” så ofta.
Jag önskar att jag kunde tala för mig själv
och att jag kunde försvara mig själv.
Jag önskar att jag kunde förstå
människors reaktioner och agerande,
för då skulle jag kunna hantera
dem på ett annat sätt.
Jag önskar att jag var starkare.

Men mest av allt önskar jag förstående.

___

Jag är annorlunda och jag kommer
Alltid vara annorlunda.
Jag har dessutom varit tydlig med att
jag måste behandlas annorlunda och inte kan tas
som en ”normalstörd”, för det fungerar inte.
Jag har vissa behov som är viktiga för mig.
Rutiner som jag måste följa,
annars fungerar inte min vardag.

Snabba förändringar, spontanitet och överraskningar
gör mig otroligt stressad, förvirrad och otrygg.
Dålig planering och ostruktur gör mig
också förvirrad och otrygg.
Jag blir dessutom väldigt deprimerad
utav det och blir att känna mig obekväm och ovärdig.
Allt blir bara kaos och kaoset
kan leda till missförstånd och utbrott.

___

Ja… detta har jag tjatat om enda sedan
jag var 20, när jag började lära
känna mig själv på nytt igen.
Jag kommer förmodligen att fortsätta
tjata om detta, tills jag får den
förståelsen jag är ute efter.
För förståelsen är inte så krånglig
som folk verkar tro.
Det handlar inte heller om att
alla ska rätta sig efter mig
och bara göra mig till lags,
för så är det Verkligen Inte!
Det gäller att ge och ta,
mötas på halva vägen.
Ja, komma överens helt enkelt.

___

Jag kommer alltid, så länge jag lever,
att stöta på människor som inte förstår mig.
Och jag kommer alltid stöta på människor
som absolut Inte vill förstå mig heller.
Jag kommer att få tjata om mina behov,
gång, på gång, på gång.

Det är prövningar, som jag får kämpa med
och som kommer vara otroligt jobbiga.
Men det är också lärorikt och jag kommer
dessutom att växa som människa medan
jag kämpar mig igenom det.

___

Just nu, så befinner jag mig i
en så kallad prövning igen och
det är därför jag skriver om detta.
Denna prövning har pågått ända
sen i höstas och den har varit
fruktansvärt jobbig och påfrestande.

Vardagen har varit ångestfylld
och jag har bara sett svart.

Kampen är lång och den är inte slut än.
Ibland har jag varit nära att ge upp.
Men jag har alltid rest mig igen och
fortsatt att kämpa, för nånstans där
inom mig, så vet jag att det finns
en värdefull kvinna, som är värd att
kämpa för sina rättigheter.

Oroligheter

Det är mycket som är bra.
Men det är mycket som skulle kunna vara bättre också.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om en ”känsla”
som har varit jobbig för mig en längre tid.
Och det har inte blivit bättre, snarare sämre.

Nu är jag i det stadiet, då jag måste bita ihop
och stå ut några dagar till.
Det är inte många dagar, men jag är också i en position
där jag är på gränsen att bryta ihop.
Jag har dessutom gråtit varje dag i nästan två veckors tid
och har haft hög ångest, så jag nästan inte har kunnat andas.

Bägaren har egentligen runnit ur för längesen,
men vattnet har inte försvunnit helt,
utan det ligger fortfarande och skvalpar.
Såret skaver och kniven vrids om på nytt, på nytt, på nytt…

– – –

Jag kan inte ignorera detta, men när ett
annat problem uppstår och jag måste välja
vilket problem jag ska lägga energin på mest,
så stöter jag iväg ”känslan” lite grann.
Min tankar går till något viktigare nu,
nämligen min kära pappa.

Igår, eller rättare sagt i natt,
så blev han inlagd på Falu-lasarett.
Det är osäkert hur länge han blir kvar där,
men de ska ta en del prover på honom och göra en del
tester, så han blir kvar där i alla fall tills i morgon.

Jag vet inte säkert vad det är för fel på honom.
Vet bara att han har haft väldigt ont i ryggen ett tag
och det har gjort att han har fått svårt att andas.
Så fort han är ute någon minut bara
och drar in kall luft, så får han jättesvårt att andas.
Och varje steg han tar är ansträngande.

Jag pratade med honom i förmiddags
och läget var i alla fall stabilt då.
Han tyckte det skulle vara skönt och bra
för honom att få vila och ta de lugnt nu ett tag.
Det behöver han.

Mycket tankar går runt i huvudet på mig nu.
Det är för mycket.
Pappa är det käraste jag har.
Utom honom, är jag Ingen!

Det kommer vissa stunder i livet, där mitt psykiska
mående verkligen sätts på prov.
Stunder där tålamodet krävs mer än någonsin och när
jag verkligen måste lägga band på mitt humör.
Tillfällen där det kanske är bäst att jag bara går ifrån,
för det är ingen idé att jag öppnar käften.

Dessa ögonblick är väldigt påfrestande och det
slukar min energi otroligt mycket.
Jag har överhuvudtaget ingen sinnesro
och jag känner mig otrygg.
Allting bara mal runt och runt som en ond cirkel.
En sådan period har jag nu.

Det är inte kul att känna sig otrygg,
men jag har gjort det till en vana,
då jag är en väldigt otrygg själ.
Men det finns några platser där jag känner mig
trygg och  dem platserna ser jag till att bejaka.

Tyvärr så har en utav mina trygga platser,
inte varit så tryggt den senaste tiden.
Egentligen beror det inte på själva platsen,
utan på en störande känsla som befinner sig där.
Men det leder såklart i sin tur att
platsen blir otrygg också.

Denna känsla har inget begrepp om hur jag är
och verkar inte särskilt intresserad heller.
Detta gör då att känslan omedvetet trycker
ner mig och kritiserar mig.
Och andra dagar är känslan hur snäll
och gullig som helst.

Jag blir förvirrad, för jag vet inte var
jag har känslan någonstans.
Jag är ofta irriterad och ledsen och måste ibland
gå ifrån och låta tårarna rinna.

Jag har hittills lyckats hålla tillbaka mina berömda
utbrott och det är jag förbannat stolt över.
Jag har dessutom nu under några dagar börjat
förstå hur känslan är och att problemet inte
ligger hos mig, utan hos känslan.
Det jag bör tänka på är hur jag hanterar detta och
lära mig  att inte ta åt mig så mycket.

Det är verkligen inte lätt, men jag kanske
är på rätt väg i mina tankar.
Eller är jag helt vilse?
Jag spekulerar för mig själv…

Känslan går inte att ändra på,
men jag kan som sagt lära mig
att hantera detta på ett bättre sätt.
Jag ger inte upp. Jag får inte.
Fast det är tungt..

fb_img_1479473336844

Ett sista Farväl

När dina steg har tystnat
Finns ändå ekot kvar
När dina ögon slocknat
Vi alla minnen har
Vi spar dem i vårt hjärta
Tar fram dem då och då
Så kommer du för alltid
Att vara här ändå
//Okänd

Många olika känslor under gårdagen.
Sorgliga, roliga, jobbiga och fina.
Minnena kom tillbaka.

Faster hade gjort ett bra program.
Begravningen blev jättefin.
Vackra och söta blombuketter.
Urgullig präst.

Nu får du vila bredvid Farfar
och dansa till Sten & Stanleys låtar igen.

Du finns Alltid i mitt hjärta.
♥ Farmor ♥

20161028_144124

 

20161028_144106

 

20161028_143414

 

20161029_121544

Farmor

Vi hade inte särskilt mycket kontakt de sista åren,
men jag har tänkt mycket på Dig.
Du har alltid funnits med i bakgrunden
och trots att det har varit väldigt svårt i perioder,
så har jag Alltid respekterat Dig som människa.

När jag såg Dig för sista gången för
några dagar sedan, så kände jag inte igen Dig.
Det kändes som jag hade blivit insläppt i fel rum.
Det var en jobbig känsla. Jag ville känna igen Dig.

Men jag visste ändå att det var Du och det kändes
bra efteråt att ha fått se Dig en sista gång.

Du kommer Alltid finnas i mitt hjärta.
♥ Vila I Frid Farmor ♥

PS: En jättefin annons Faster!

Ångest från helvetet.
Känns som om hjärtat ska brista.
Tårfyllda ögon. Sveket och saknaden är outhärdlig.

Samma sak varje morgon.
Samma ältande. Samma problem.

Endast tiden får läka. Och det tar tid.
Lång tid. Men jag måste klara av det.

Som jag nämnt tidigare, så är jobbet det enda
som tillför mig något just nu.
På jobbet kan jag prestera. Där är jag Någon, inte nån.
Jag uppskattas både av mig själv och andra.

Jag mår oftast bra där. Jag hör hemma där.
Jag kan vara den jag är utan att skämmas.
Jag är lycklig. Jag är trygg.

Utanför jobbet är jag inte samma människa.
Jag är isolerad och tillbakadragen.
Rädd, ledsen, grinig, svartsjuk…

Tårarna bara rinner nu. Hatar att må så här!
Gör mig i ordning istället och åker och jobbar. Och mår bra…

13662290_1294159767268431_7726215225658780011_o

 

”Ett av de vanligaste ämnen i PM jag får här
på Framsteg är just det här.
Människor som blir behandlade som luft men
som ändå håller på och trånar efter de där som
inte vill lyfta ett finger för dem.
Det måste finnas en ömsesidighet för att det ska bli en bra
relation oavsett vilken sorts relation det än må vara.
Vänskap, partner, släkt eller yrke.
Jag var en av de där som trånade i yngre år.
Hur kommer det sig att man fortsätter tråna?
Kan säkert finnas många anledningar men den vanligaste
skulle jag gissa är en otränad självkänsla.
Viktigt budskap det här. /Jesper Caron.”